cinodor.blogg.se

gång på gång kastar jag mig åt vargarna, i situationer där jag är sårbar. är rädd att bli sviken och sårad men fortsätter ändå att kasta mig ut. man kan inte lära en gammal hund att sitta heter det ju, jag är varken hund eller speciellt gammal men jag känner igen mig.

har haft en rätt så trevlig dag ändå. det känns fint. jag tänkte börja äta LCHF, är trött på att det alltid känns som gröt i huvudet och att hjärnan inte vill hänga med riktigt. tror även på järnbrist. måste ta tag i det här, kanske därför jag är så ostabil?

tur att det inte syns utåt iallafall. jag kanske inte är så ostabil som jag tror ändå.

känner mig ändå uppskattad och väldigt omtyckt av en person, så jäkla fint och härligt. dock tenderar jag att bita mig fast då. får. inte. fucka. upp. det. här. också!

ibland känner jag mig så liten, världelös, äcklig och så jävla ensam. idag är jag vilse.

• jag bjuder mer än gärna på mig själv, skäms inte för mycket
• jag hjälper gärna andra
• jag försöker hela tiden lära mig av mina misstag, göra om och göra rätt
• jag är väldigt lugn
• jag älskar att glädja andra. viktigare för mig att folk i min omgivning mår bra än att jag själv gör det

(sorgligt att denna lista tog mig evigheter att skriva)

aldrig kan någonting få vara lätt. om jag har svårt att släppa in någon ska ni veta att jag har ännu svårare att släppa taget om någon. han gjorde det iallafall lätt för mig. sörjer inte längre, det skadar ingen annan än mig själv och att be på sina knän hjälper inte. jag vill inte och tänker inte hamna där igen. du är glömd nu.

jag är glad för det mesta nu för tiden. dock alltid dyster när jag skriver här. det är nog så som en del frågar, "du tycker inte om dig själv va?". nej, jag gör nog inte det. jag hatar mig inte längre, men jag tycker fortfarande inte om mig. det är en lång bit kvar. jag tycker om den person jag är på mitt jobb, hon är fantastisk och hon försöker verkligen. oftast när jag är ensam så tycker jag dock inte om mig. kanske därför jag gärna flyr till jobbet, vill vara den personen jämt. en dag hamnar jag där, jobbar på det varje dag. jag är helt säker på det.

tror att jag i grund och botten bara är jäkligt rädd att bli sårad och besviken. det är en känsla jag alltför väl känner igen.

insåg också att jag tycker det är obehagligt att se mig själv i spegeln. jag gillar inte det jag ser. jag vill också se ut som en människa och inte som ett odjur. ytan är väl det minsta problemet, men ändå...

jag har tänkt. händer inte ofta men nuså har hamstern börjat röra sig i hjulet igen. jag funderar på vem jag är och vad jag ska göra med mitt liv. om hur andra uppfattar mig. framstår jag som så positiv och bekymmerslös som jag hoppas?

känner mig mest värdelös och patetisk men tror jag döljer det rätt väl. har ett enormt bekräftelsebehov och släpper inte gärna in människor. det är få jag öppnar mig för. tänker på 31 maj förra året, när jag stod på absoluta botten och det var även där jag började jobbade mig upp till den person jag är idag. den 31 maj var en dag som hade kunnat sluta just där men jag bestämde mig för att hitta mig själv. ingen som vet vad som egentligen hände utom jag själv och så ska det förbli.

skäms idag över ärren på min arm samtidigt som jag är stolt över att jag tog mig ur det.

har också tänkt på att när jag väl släpper in någon har jag svårt att släppa taget. jag är nog en rätt svår människa. har dock kommit en lång bit på väg. jag är stolt. resan är inte över än.