Frustration
Jag har en äcklig känsla i kroppen. Jag är relativt stabil utåt sett, har blivit bättre på att dölja igen. Inom mig råder dock ett fullständigt kaos. Tankarna far och maler och liksom tvingar mig att känna mig så jävla liten och värdelös. Jag vill inte vara liten, jag vill vara lika bra som alla andra.
Jag ger efter för dessa tankar, vet att jag inte borde det. Gör allt för att människor ska tycka om mig. Det blir liksom aggressivt allting, jag vill så jävla gärna och försöker så jävla hårt. Det känns bara helt jävla Fucked up i min jävla skalle.
Nej, känslan av att inte veta vart jag ska ta vägen är jobbig. Rätt var det är så känner jag också att nu jävlar måste jag bort, sluta prata med mig din dumme fan ser du inte att jag klappar ihop!? Jag måste bort, långt bort härifrån. Jag hinner inte långt innan jag rasar ihop i en patetisk jävla degklump och bara gråter. Först gråter jag för att jag är så äckligt patetisk och sen gråter jag för att jag tycker synd om mig, jag har ingen rätt att tycka synd om mig. Detta jävla kaos.
Har tänkt mycket på farmor på sistone. Om hon är stolt över mig. När jag tänker efter vill jag nog inte ha svar på den frågan. Hur kan man vara stolt över någon som bara flyr?
Fml
Har varit bättre sen sist. Det har det verkligen. Men jag undrar, hur gör man för att sluta bry sig om någon? Som inte bryr sig tillbaka. Hur gärna jag än vill kan jag inte sluta att bry mig, jag försöker bara hårdare att få denne att bry sig om mig. Fan vad ledsen jag blir. Jag drömmer om att du fortfarande bryr dig, att du finns där och att du får mig att må bättre när jag är ledsen. Fan, du var så bra på att trösta. Jag saknar den personen så in i helvete. Vem är du egentligen? Den kalla eller den som bryr sig? Jag vet fan inte...
