Översvallande känslor. Fan jag orkar inte, inte nu. Så utelämnad. Det skrämmer mig... Fy fasen
Jag är ledsen att jag försökte. jag är ledsen att du blev besviken på att det var just jag som försökte. det hade räckt med "tack snälla du".
Jag äter inte, jag bara sover. Så trött, så jävla trött. Det finns inte en enda sak jag hellre skulle göra än ligga här, inte en endaste. jag är ledsen att jag inte duger. förlåt
distans. det läker. det känns, det gör det. Men inte alls samma ihållande smärta som en direktkontakt kan ge. detta är mer uthärdligt. jag har nu förstått att jag måste göra allt i min makt för att få denna distans på heltid till hösten. jag har faktiskt ett val, jag kan komma bort. dock måste det ordna sig på annat håll först, jag måste ju kunna leva också.
tänker mycket på om jag hade gjort annorlunda, var hade vi varit idag då? Antagligen precis där vi är nu. vi gör alla misstag och jag har gjort allt jag kunnat för att rätta till dem, det räckte inte. Jag kan åtminstone säga med gott samvete att jag försökte och var stor nog att se mina egna fel och brister till skillnad mot den andra parten i det här.
Jag trodde jag var på väg åt rätt håll. jag är så skör. det krävdes inte mycket innan jag var tillbaka där jag startade, på botten.
varför är det så lätt för dig att släppa taget, hur gjorde du? jag står kvar, saknar dig och bara försöker komma ihåg att andas. varenda del av mig värker. att se sidan hos dig jag saknar riktad mot någon annan tog så hårt på mig. jag kan inte reda ut alla tankar, intryck och känslor. det kväver mig. jag vet inte vad jag känner, det enda jag vet är att det gör så in i helvete ont. jag vill så förtvivlat gärna räcka till för dig. jag hatar mig för att jag inte gör det. fyfan vad gör jag ens här? jag är så ung än, tanken på att jag kanske måste må såhär i hela mitt liv gör mig så rädd.
hade en underbar kväll igår, min häst var så jävla fin och allt bara stämde! så fint har han aldrig gått, jag grinade hoppträningen igenom för jag var så rörd.
det slog mig att jag inte har någon att dela den glädjen med. det gjorde mig lite ledsen. den känslan sitter i idag, vet inte om det är vädret som får mig att känna mig så ledsen kanske?
idag har jag packat inför helgens bravader, var sen in till stan och klippte mig. hade verkligen ingen lust men jag gjorde det ändå, stolt över mig. Skönt att håret känns lite fräsch igen också.
annars så har dagen gått rätt så långsamt, det är lite jobbigt när man verkligen bara vill att tiden ska gå fortare. Jag får så mycket tid till att tänka och det är inte bra för mig. saknar jobbet, det sociala... känner mig som sagt rätt så ensam just nu, men det går väl över antar jag. jag hoppas det. det måste det :)
Dagarna går och jag bara flyter med. mår helt ok för tillfället, tror att jag har stängt av lite. jag har börjat gå och prata igen och det känns bättre den här gången. dagarna rullar sakta framåt, jag saknar men det är uthärdligt. vet att jag behöver vara ensam, få distans till allting. överlag är det lättare för mig. det kommer bli bra i slutändan, att inte tvingas på någon.
jag kan andas igen, uppskatta de små sakerna. trots att jag saknar. det finns hopp även för mig, jag förstår det nu. jag tänker inte ge upp, jag vet att jag fixar det. det kommer krävas jobb, jag kommer falla hårt men jag tänker resa mig och kämpa vidare. bara för min skull. det är ok att jag saknar, det tyder på att jag har mitt hjärta på det rätta stället.
jag har nu flyttat till en större lägenhet. det känns bra faktiskt. dock följer ju allting med mig, jag kan aldrig fly ifrån mig själv.
Jag är så ledsen för allt. Jag ville bara vara bra nog åt dig. Jag ville att du skulle uppskatta och inte förakta mig. Jag undrar om jag någonsin blir av med känslan av att jag behöver dig? Tårarna slutar inte rinna...
Tårarna slutar aldrig rinna. Jag känner mig så värdelös. Har en tid på psyk om 1,5 timme och jag kommer inte att ta mig dit. Det är ändå ingen som bryr sig. Jag vill bara att någon ska bry sig, se rakt igenom mig när jag säger att jag mår bra. Snälla, kan inte någon krama mig och säga "jag vet att du inte är ok". Fan för att må såhär, jag vill inte, kan inte, orkar inte. Jag fixar inte att få hjälp, på egen hand så ser jag ingen poäng i det. Vad spelar det för roll om jag mår bra, jag är ju ensam ändå utan någon som bryr sig.
Jag drömmer fortfarande på nätterna. Att en person som brydde sig som fan förut fortfarande gör det. Jag kan vakna, vara glad och sedan bryta ihop när jag inser att det bara var en dröm. Sanningen är ju den att hon övergav mig och jag vet fortfarande inte varför. Det gör så jävla ont att undra. När jag frågat rätt ut trots att jag är rädd för svaret så får jag inget svar. Vad fan betyder det? Att jag inbillar mig det här eller att jag har rätt? Inte fan känns det som inbillning iallafall, hon drar sig ju för fan undan mig hela tiden. Åh nej fy fan jag orkar inte det här. Jag vet inte hur jag ska släppa henne och det gör mig ledsen. Och värst av allt, imorgon måste jag träffa henne och hon lär ju fråga ut mig om psyk. Kan inte berätta att jag inte varit där, så vad fan ska jag säga? Jag orkar inte mer nu...
Jag har en äcklig känsla i kroppen. Jag är relativt stabil utåt sett, har blivit bättre på att dölja igen. Inom mig råder dock ett fullständigt kaos. Tankarna far och maler och liksom tvingar mig att känna mig så jävla liten och värdelös. Jag vill inte vara liten, jag vill vara lika bra som alla andra.
Jag ger efter för dessa tankar, vet att jag inte borde det. Gör allt för att människor ska tycka om mig. Det blir liksom aggressivt allting, jag vill så jävla gärna och försöker så jävla hårt. Det känns bara helt jävla Fucked up i min jävla skalle.
Nej, känslan av att inte veta vart jag ska ta vägen är jobbig. Rätt var det är så känner jag också att nu jävlar måste jag bort, sluta prata med mig din dumme fan ser du inte att jag klappar ihop!? Jag måste bort, långt bort härifrån. Jag hinner inte långt innan jag rasar ihop i en patetisk jävla degklump och bara gråter. Först gråter jag för att jag är så äckligt patetisk och sen gråter jag för att jag tycker synd om mig, jag har ingen rätt att tycka synd om mig. Detta jävla kaos.
Har tänkt mycket på farmor på sistone. Om hon är stolt över mig. När jag tänker efter vill jag nog inte ha svar på den frågan. Hur kan man vara stolt över någon som bara flyr?
Har varit bättre sen sist. Det har det verkligen. Men jag undrar, hur gör man för att sluta bry sig om någon? Som inte bryr sig tillbaka. Hur gärna jag än vill kan jag inte sluta att bry mig, jag försöker bara hårdare att få denne att bry sig om mig. Fan vad ledsen jag blir. Jag drömmer om att du fortfarande bryr dig, att du finns där och att du får mig att må bättre när jag är ledsen. Fan, du var så bra på att trösta. Jag saknar den personen så in i helvete. Vem är du egentligen? Den kalla eller den som bryr sig? Jag vet fan inte...
självskada. min mage är nu helt söndertrasad. sönderskärd. jag borde åka in till psyket. låsas in. nyckeln borde kastas bort. Jag vill ha ett isolerat rum tack, där ingen kan höra mig skrika.
jag fuckade upp det. jag visste det. jag känner mig så himla sviken. kan inte låta bli att fundera på hur jag borde lösa det här. jag borde bara låta bli att försöka. jag vet det. Jag kan ändå inte låta bli. Det kommer sluta med att jag hör av mig ändå, blir bränd, skadar mig själv och skriker rätt ut i natten och undrar varför i helvete jag inte lät bli från första början. Mönstret är alltid detsamma. Det här kommer att bli min död. Jag tänker inte friskt. Jag vet det men är oförmögen att göra något åt det.
Jag blir så lätt beroende av andra människor. Så rädd att bli övergiven. Får panik över inbillade separationer. Klamrar mig fast aggressivt. Den från början inbillade separationen blir ett faktum. Fan, jag älskar ju dig och fan vad du sårar mig nu. Jag behöver dig mer än någonsin, jag vill inte vara för mycket för dig men jag förstår om jag är det. Och jag hatar mig själv för att jag måste fråga dig om du vill följa med mig till psyket. Men det finns ingen annan jag vill ha med. Jag vill utredas för borderline. Kopierat från Wikipedia:
En person med egentlig depression ellerbipolärt syndrom stannar ofta i samma humörläge i flera veckor, men hos en person med borderline-personlighetsstörning skiftar humöret betydligt snabbare. Intensiva utbrott av ilska kan snabbt avlösas av ångest eller depression inom loppet av en dag, ett par timmar eller till och med ett par minuter. Under dessa utbrott och humörsvängningar kan vissa personer skada sig själva, till exempel genom att skära sig, slå sönder saker, nyttja droger eller alkohol. Personen har kognitiva problem och en störd bild av det egna jaget. Detta leder till många hastiga, och kanske ej så övertänkta beslut om byte av karriär, jobb, sexualitet, vänskap och värderingar. Vissa personer med borderline kan också se sig själva som helt igenom värdelösa eller direkt onda. De kan ofta känna sig missförstådda eller illa behandlade. Känslor av att vara uttråkad, tom inombords och utan uppfattning om vem man egentligen är, är också vanliga. Sådana symptom är som mest påträngande när personen känner sig isolerad, ensam eller utan stöd i det sociala livet. Detta kan resultera i en nästan desperat jakt på att slippa vara ensam. Ironiskt nog är det denna aggressiva "klängighet" vid andra som utlöser de konflikter som får omgivningen att lämna personen. Dock är detta endast en generalisering, då andra personer med borderline istället kan välja att dra sig undan.
Personer med borderline har ofta ett mönster av instabila sociala relationer. Medan de kan utveckla intensiva - men stormiga - förhållanden, är deras attityd till familj, vänner och partner ofta instabila. Synen på andra kan växla snabbt mellan absolut idealisering och total nedvärdering. På så sätt kan ett intensivt förhållande, med stor tillit, snabbt uppstå. Men när separation hotar, inbillad eller verklig, kan förtroendet mycket snabbt övergå i ilska eller ett totalt avsägande av relationen. Detta kan förvåna den person som drabbas, eftersom de ofta har svårt att förstå vad personen upplever som ett hot om separering. Denna rädsla för att bli övergiven kan ha att göra med personens svårighet att knyta känslomässiga band med närstående, något som särskilt visar sig då den viktiga personen inte är direkt fysiskt närvarande. Frånvaron av denna närhet skapar en känsla av tomhet, och att vara värdelös. Om personen känner sig övergiven eller sviken kan risk för självmordsförsök eller annat självdestruktivt beteende inträda.
En patient med borderline-störning uppvisar ofta ett impulsivt beteende när det gäller pengar, mat och sex. Borderline-störning uppträder ofta tillsammans med andra psykiatriska problem, särskilt bipolära sjukdomar, depression, ADHD,ångestsjukdomar, fobier, missbruk,ätstörningar och andrapersonlighetsstörningar.
denna rädsla och oro jag ständigt lever med tär på mig. jag önskar jag kunde vara sådär glad och bekymmersfri som alla andra ser ut att vara. jag vet att de säkert också har sina egna problem, men de tar till synes inte över hela deras liv.
jag kan le och skratta jag med, men alltid gråta på insidan. jag vill bara känna att någon bryr sig om mig, att någon tycker om hela mig, skrattar med mig när jag är glad och kramar om mig när jag är ledsen.
jag lever i ständig skräck för att bli övergiven. hittar vägar för att lindra den ångesten. inga bra vägar. när livet tillslut blir en ständig jakt efter lindring, är det värt det då?
ibland frågar jag mig vad fan jag håller på med. säger till mig själv att skärpa till mig. jag önskar att jag kunde. känner mig så fast i mitt eget huvud. jag vill vara älskad och omtyckt, jämt. har tappat bort mig själv på den vägen. jag vet inte vem jag är längre.
jag är vilse.
lyssnar på fin musik och väljer att ge upp, mörkret sköljer över mig och nu jävlar går jag under.
det blir aldrig bättre. hur kunde jag vara så dum. jag stå ensam i det här, hur fan kunde jag ens få för mig något annat?
det var så skönt att få känna sig liten igen, om en så bara för en sekund. detta kommer bli en lång natt, tankarna rusar och tårarna trycker bakom ögonlocken. är det värt att ens fortsätta längre? jag vill bara slippa känna...
hej du välbekanta ångest, du är inte välkommen.
har jag fuckat upp det här också? jag borde fan bara vara ensam, inte beroende av vad någon annan tycker om mig. att släppa in någon i hjärtat, att öppna upp sig och sakta låta dem skrapa på ytan och sakta visa dem lite av mörkret i mitt hjärta, det är farligt. har jag kommit så långt att jag öppnar mig så har jag lagt en del av mig i dennes händer. här är jag livrädd, livrädd för att bli övergiven igen.
det spökar i min hjärna och här blir mitt bekräftelsebehov så enormt stort. jag vill ha bekräftelse på att jag fortfarande är omtyckt och detta är något jag tänker på hela tiden. därför tenderar jag att bli för på vilket resulterar i att jag blir just övergiven vilket jag har full förståelse för. får inte fucka upp det här också!!!
