så komplicerat jämt
aldrig kan någonting få vara lätt. om jag har svårt att släppa in någon ska ni veta att jag har ännu svårare att släppa taget om någon. han gjorde det iallafall lätt för mig. sörjer inte längre, det skadar ingen annan än mig själv och att be på sina knän hjälper inte. jag vill inte och tänker inte hamna där igen. du är glömd nu.
jag är glad för det mesta nu för tiden. dock alltid dyster när jag skriver här. det är nog så som en del frågar, "du tycker inte om dig själv va?". nej, jag gör nog inte det. jag hatar mig inte längre, men jag tycker fortfarande inte om mig. det är en lång bit kvar. jag tycker om den person jag är på mitt jobb, hon är fantastisk och hon försöker verkligen. oftast när jag är ensam så tycker jag dock inte om mig. kanske därför jag gärna flyr till jobbet, vill vara den personen jämt. en dag hamnar jag där, jobbar på det varje dag. jag är helt säker på det.
tror att jag i grund och botten bara är jäkligt rädd att bli sårad och besviken. det är en känsla jag alltför väl känner igen.
insåg också att jag tycker det är obehagligt att se mig själv i spegeln. jag gillar inte det jag ser. jag vill också se ut som en människa och inte som ett odjur. ytan är väl det minsta problemet, men ändå...