cinodor.blogg.se

det blir aldrig bättre. hur kunde jag vara så dum. jag stå ensam i det här, hur fan kunde jag ens få för mig något annat?

det var så skönt att få känna sig liten igen, om en så bara för en sekund. detta kommer bli en lång natt, tankarna rusar och tårarna trycker bakom ögonlocken. är det värt att ens fortsätta längre? jag vill bara slippa känna...

hej du välbekanta ångest, du är inte välkommen.

har jag fuckat upp det här också? jag borde fan bara vara ensam, inte beroende av vad någon annan tycker om mig. att släppa in någon i hjärtat, att öppna upp sig och sakta låta dem skrapa på ytan och sakta visa dem lite av mörkret i mitt hjärta, det är farligt. har jag kommit så långt att jag öppnar mig så har jag lagt en del av mig i dennes händer. här är jag livrädd, livrädd för att bli övergiven igen.

det spökar i min hjärna och här blir mitt bekräftelsebehov så enormt stort. jag vill ha bekräftelse på att jag fortfarande är omtyckt och detta är något jag tänker på hela tiden. därför tenderar jag att bli för på vilket resulterar i att jag blir just övergiven vilket jag har full förståelse för. får inte fucka upp det här också!!!

ingen ska se mig gå ner mig, jag kommer tillbaka.

hela dagen har jag känt att jag är nära till gråt. vet inte vad det är för fel, PMS kanske? vet ingenting längre, känner mig bara så jävla ensam.