jävligt naket
denna rädsla och oro jag ständigt lever med tär på mig. jag önskar jag kunde vara sådär glad och bekymmersfri som alla andra ser ut att vara. jag vet att de säkert också har sina egna problem, men de tar till synes inte över hela deras liv.
jag kan le och skratta jag med, men alltid gråta på insidan. jag vill bara känna att någon bryr sig om mig, att någon tycker om hela mig, skrattar med mig när jag är glad och kramar om mig när jag är ledsen.
jag lever i ständig skräck för att bli övergiven. hittar vägar för att lindra den ångesten. inga bra vägar. när livet tillslut blir en ständig jakt efter lindring, är det värt det då?
ibland frågar jag mig vad fan jag håller på med. säger till mig själv att skärpa till mig. jag önskar att jag kunde. känner mig så fast i mitt eget huvud. jag vill vara älskad och omtyckt, jämt. har tappat bort mig själv på den vägen. jag vet inte vem jag är längre.
jag är vilse.
Kommentarer
Trackback